John Hron: Årets viktigaste film

John Hron mördades år 1995 bara 14 år gammal av nazister vid Ingetorpssjön i Kode utanför Göteborg. Han var vid tidpunkten bara ett år äldre än jag själv. Tre år senare drogs jag in i det antirasistiska arbetet på min gymnasieskola i Piteå.

John Hron misshandlades till döds av nazister. Filmen om hans tragiska bortgång är en viktig film i dagens normalisering av rasism.

John Hron misshandlades till döds av nazister. Filmen om hans tragiska bortgång är en viktig film i dagens normalisering av rasism.

Vi satte upp en antirasistisk skolförening och en av aktiviteterna vi organiserade vid sidan av demonstrationer var en föreläsning med John Hrons föräldrar.
Att föräldrarna besökte vår skola var inte unikt. Tony och Marie-Louise åkte landet runt och föreläste på skolorna om nazismen och mordet på sonen, de talade på fackeltåg mot nazism och spelade in en skiva mot rasism.
Föräldrarnas berättelse är kanske det som präglat mitt antirasistiska arbete mest vid sidan av egna erfarenheter.
Nu, 21 år efter mordet, kommer filmen John Hron och jag visste på förhand att det skulle bli tungt att se den. Stundvis kändes det som om man stod i skolkorridoren på nytt.
Regissören Jon Pettersson har med hjälp av egna sparade pengar, crowdfunding och ideellt arbetande skådespelare under sju års tid gjort sin debutfilm som bygger på intervjuer och dokument.
Manuset är både läst och godkänt av John Hrons föräldrar. Filmen speglar de verkliga händelserna den 16 augusti 1995 då John, tillsammans med sin yngre kamrat Christian, besökte Ingetorpssjön för att tälta när fyra nazister attackerar dem.
Men filmen är så mycket mer. Man får lära känna personen John och vem han var. Vissa skulle påstå att han sökte sig till konflikter, andra att han sa ifrån mot översitteri och mobbning när alla andra blundade för att själva inte bli utsatta. Snabbt inser man att han inte bara var ett offer, utan en ung kille med stort civilkurrage, men som sveks av sin omgivning.
Johns skola kan ses som samhället i stort och avslöjar vad som sker när den stora massan väljer att blunda för hotet från nazism.

John märker att de får besök först när han får en ölflaska kastad mot sitt huvud.
Han tvingas ner mot marken där sparkar och slag riktas mot hans huvud och kropp. John, som var en vältränad kille, hade inte en chans mot de numerärt överlägsna nazisterna. Han lyckas dock resa sig upp, men får en spark i bakhuvudet och faller på nytt till marken. En av nazisterna bränner honom med ett glödande vedträ från elden, samtidigt som misshandeln fortsätter.
Nazisterna var mellan 15 och 18 år gamla och John hade haft en konflikt med den yngre 15-åriga nazisten från skolan som där hade mordhotat honom och flera gånger hamnat i bråk med honom. Men skolan ingrep aldrig mot nazisterna på skolan, inte ens när de beväpnade med påkar kom till skolan för John. Det nazistiska våldet förminskades med ”det är vanligt att pojkar i denna åldern är lite bråkiga”. Denna nonchalanta inställning finns än idag och resulterar i att man missar nazismens ideologiskt våldsamma natur.

John misshandlades svårt. De två äldre nazisterna kastade John i sjön efter att misshandeln hade pågått i en timme. Men för John, som var vältränad och en van simmare, var det inga problem att simma från platsen. Det var i Ingetorpssjön han hade lärt sig simma 10 år tidigare.
Nazisterna ropade efter honom att komma tillbaka och då han inte vände hotade de att döda Christian. John simmade tillbaka där han misshandlades till döds.
Blöt, slagen och rädd klev han upp ur vattnet, mörkret hade nu börjat skymma, för att undsätta sin kamrat – ett modigt agerande som kostade honom livet. Misshandeln fortsatte med oemotsvarad kraft under två timmar tills Johns kropp inte kunde röra sig.
Det var en utdragen och tortyrliknande misshandel som tog livet av John. Två av nazisterna avslutade misshandeln med att rulla den medvetslöse 14-åringens kropp ner i sjön, tända en cigarett och gå därifrån.

Den 22 september 1995 inleddes rättegången i Göteborg bakom stängda dörrar. Den 2 oktober 1995 kom tingsrättens dom som senare fastställdes i hovrättsdom.
Jag minns tydligt hur Johns pappa Tony berättade på mötet i skolans aula hur nazisterna vände sig mot honom under rättegången och log. Det fanns ingen ånger, bara stolthet över vad de hade gjort.
Åklagaren ville ha skärpta straff då det fanns rasistiska hatmotiv. Men domstolen menade att de inte fann belägg för sådana motiv.
Detta trots att nazistisk propaganda från VAM (Vitt ariskt motstånd) fanns hemma hos 18-åringen från Kode som var pådrivande i mordet och att en av nazisterna bar en tröja med Hitler på under misshandeln.
De fyra nynazisterna åtalades och dömdes. 18-åringen dömdes för mord och olaga tvång till åtta års fängelse. 15-åringen dömdes till fem år för mord.
17-åringen dömdes för grov misshandel till tio månaders fängelse och den 18-åring som inte deltog, men heller inte ingrep eller slog, dömdes till fyra månaders fängelse.
Filmen visar tydligt vilken period mordet utspelade sig i.
Mellan 1990 och 1995 mördade nazister sex personer i Sverige, där de tre morden år 1995 – John Hron i Kode, Gerard Gbeyo i Klippan och hockeyspelaren Peter Karlsson – var de mest uppmärksammade. De nazistiska organisationerna har sedan dess omgrupperats, men morden och våldet har fortsatt. Skillnaden är att det inte har fått lika mycket medial uppmärksamhet. Hotet från nazism är fortsatt aktuellt.

Filmen om John Hron är därför inte bara en skildring om en modig 14-årig pojke under 1990-talets mörka period där nazister mördade 10 personer under loppet av 10 år. Det är också en film om alla de som tittade bort, men även en skildring om vår nutid där rasism och nazism normaliseras och behovet av att bekämpa dem växer.
Detta är årets viktigaste film och bör därför bli en obligatorisk del av samhällsundervisningen i landets gymnasieskolor och en uppmaning till handling.
Kristofer Lundberg

Film: John Hron
Svensk drama från 2016.
Regi: Jon Pettersson.
I rollerna: David Thorén,
Lars Bethke och Justine Kirk.

 

Bookmark the permalink.

Comments are closed